Papa-paparazzi

En sol som varmer, nagra kvadrat terass, en bit wellpapp att ligga pa och livet ar inte dumt alls. Helgen har spenderats mestadels inne i house no 14 i Gurgaon. Ett forsok att ge sig ut for att kolla pa Holi firandet fick sig en lika snabb retrat, med folk som borjade jaga oss med farg och vattenpistoler. Mer play an sa blev det inte for den har gangen.

I lordags pimplade vi i oss mangder rosevin (rose var inte igar kan tillaggas!) ute pa ett stalle i Delhi. Det var himla trevligt och kul nytt sallskap. Sapass att vi kor en repris pa det redan helgen som kommer. Meee like!

Helgen i sin korthet alltsa.

Idag mandag och vi har en ledig dag fran jobbet. Lite jobb maste dessvarre goras anda, typ nu, for sen vill jag ut i solen igen. Jobba pa brannan ska ju inte heller glommas bort. Bast att passa pa. Alla varnar mig for 'helvetet' som vantar. April, Maj, Juni kommer bli lite varmt har jag hort.

Are you alive?

Ja, tank att jag e!

Precis intagit oss en god frukost borta pa Bagelscaf'e och en alldeles for god appelkaka och kaffe pa de. Har upplevt den kortaste varen nagonsin. Det sager bara pang och sa slar varmen till. Idag ar det 32 grader + ute och takflaktarna gar pa hogvarv har inne.

Ute i parket hor jag mannen som kor sin dagliga skratt terapi, dvs han pressar fram ett skratt som han upprepar ett 10 tal ganger foljt av applader till sig sjalv. Sedan upprepas proceduren igen, ibland overgar det till hoga ston i slutet. Mycket markligt men uppenbarligen mar han bra av det eftersom det pagatt dagligen sen jag flyttade hit. Han har inte missat en morgon. Det ar min vackarklocka.

Veckorna som gatt har inneburit mycket jobb, med inkopare pa besok och ett standigt runtfarande hos vara leverantorer. Just nu laggs hostens ordrar och det ar en annorlunda sasong pa sa satt att det ar en rad nya typer av kvaliteter som kommer tillbaka. Bomullen har fatt konkurrents kan man saga.

Laser for tillfallet boken Bomull - en solkig historia som ar en valdigt solkig sadan men samtidigt en sa livsavgorande groda for de narmare 100 miljoner manniskor som ar beroende av sina bomullsinkomster, varav 90 % av dem kommer fran u-lander. Indien ar varldens nast storsta rabomull producent. Jag maste fa tillfalle att besoka en odlare innan jag ar klar har, sa ar det bara!

Visste ni att en svensk i genomsnitt forbrukar 24 kilo textilier arligen, varav 9 kilo ar klader (2007). Pa tio ar har konsumtionen gatt upp hela 60 %. Forvisso har vi fyra distinkta arstider vilket gor att siffran blir lite hogre i lander som Sverige men visst visar utvecklingen sin tydliga sak, att vi ar fast i slit-o-slang iden om klader.

Forklaringar ar att vi koper mer klader kan vara att det blivit billigare i jamforelse med andra varor, modeintresset har okat och fler butiker med lagprisprofil har etablerats. Det ar en standig kraftig press pa rabomulls priserna, och bomullen svarar for 40 % av varldens totala fiberkonsumption och halften av markanden vad det galler klader.

Prisfallet har kompenserats att istallet salja MER textilier.

Las boken och du far insikt i bomullens alla led.

Jag alskar upptacksresanden John Mandevilles teori efter att ha sett bomullsplantan for forsta gangen nagon gang pa 1300-talet. Fran ett besok i Indien kunde han rapportera om ett underbart trad som var bebott av lamm.

"De sma ulliga djuren sitter langst ut pa grenar som ar sa boljiga att de kan sanka lammen ned till marknivan sa att de kan beta. Sa maste det ju fungera, for lamm kan ju inte klattra i trad heller."

Tyskarna kopte iden med ull och har och kallar an idag bomullen for just Baumwolle (tradull) :o))

With nearest n dearest in places I like

Mammas nya kille...(kan inte låta bli)

Någon är tillbaka igen

Korkar upp en flaska vin och äter ostmackor till det. Lantbrödet på det lokala bageriet är nya favoriten och den senaste veckan har man fått skiva hushållsost och lägga på. Måste bara säga att det var en liten chock hur smaklös den där osten har blivit på senaste tiden. undrar varför ...

Den perfekta onsdagskvällen spenderar jag alltså själv hemma i lägenheten - när man vet att man inte kommer vara ensam mycket längre till. Inatt kommer han ju nämligen tillbaka. Vem då vem då vem då?

Diary from Jaipur

18 February tidig morgon vi checkar in på bästa hotellet Madhuban. Andra gången där nu och den här gången jag entrade det lilla hotellet kände jag direkt, här är mitt hem i Japiur. Dröjde inte länge innan mina föräldrar kände likadant. Personalen är för gulliga. Vi njöt i trädgården till lite mat innan vi begav oss ut på stan. Vi åkte till ett tempel, Olivia letade plåster till sina fötter. Vi åkte till något som kallades Albert Hall som vi var ute från lika snabbt från igen. Köpte blommor. Hem och fixa till oss för kvällen. Bhanu min vän kom och hämtade upp oss på hotellet och hem förbi hans hem där vi fick träffa hela hans familj. Efter det vidare i Jaipur kvällen…instörtande kommer vi på ett bröllop där ingen av oss, inte ens Bhanu visste namnen på dem som gifte sig. Där kände vi oss ändå välkomna och for genast upp på scenen för gruppkort med brudparet. Varken vi ville eller inte. Väntar fortfarande på den där bilden. Bruden kollade konstant ner i golvet och såg inte särskilt förälskad ut i sin nyblivna man. Fick senare höra att det hade pratat med varandra en gång över telefon. Totalt hade de vetat om varandra i 14 dagar. Det förklarar saken att gnistan där saknades lite. Försöker förstå det här med arrangerade äktenskap men försöker fortfarande.

Hem i natten och pappa springer halvt ute på vägen för att ta kort på kor och grisar som letat sig fram till bröllopsingången. Blir lätt påkörd av en bil bakifrån men det gick bra. Olivias omplåstrade fot var en 15 cm från att bli manglad av bildäcket ifråga men det gick också…bra.

19 February iväg med Bhanu som guide till ett Citypalats där jag nu varit tre gånger. Det har väl inte undgått er att jag numera är utsedd till svenska ambassadören av Rajastan. Detta efter flitigt resande i trakten den sista tiden. Underbar lördag, hot like never before. Iväg till ett lunchställe. Riktigt tråkigt ställe – turist javisst, men nä, kom igen my friend bättre hade vi kunnat hitta. Kanske likabra. I närheten hittade vi nämligen paradiset. En matttillverkare. Och jag slog till efter många om och men. Många mattor som slog i golvet den förmiddagen. Försäljaren avskydde jag men den ljusblå indigofärgade matten talade till mig och blev min efter lite prut och tjut.

Droppade av pappsen på hotellet och vi övriga begav oss ut i Jaipurs bazaarer i old town. Quiltar och överkast – this is the place. Elefantapplikationer på textilier är något man blir helt besatt i det första man kommer till Indien. Det mattas av lite efter ett tag för det står en upp i halsen. När man kommer till Japiur så blir man besatt igen. 4 kuddfodral till samlingen för mig den här gången och barnrummet är completed som jag brukar skoja om. Mammas uttalande i bilen påväg tillbaka till hotellet. ”Sen jag kommit till Indien, varje natt innan jag somnar, så ser jag gula elefanter flackar förbi mina ögon”.  Indien febern helt klart. Tillbaka till hotellet hittar vi pappa i en hamock. Med oss har vi en tårta som Bhanu köpte till oss som tydligen skulle vara den bästa chokladtårtan i stan. När vi öppnar kartongen har han skrivit Happy fika och vi bara dööör så gulligt. Jag vet inte hur han snappar upp allt.

På kvällen fick vi för oss att åka till de nyare kvarteren i några av stadens lounge/rooftop restauranger. Fullmånen lyste fint den kvällen och oljudet av cricket matchen på tv skärmarna överröstade det mesta.

20 February Start kl 8 var det sagt. Iväg 1 h senare. Idag sightseen på egen hand. Jaipurfixaren hade ordnat lassi på vägen så där fick det bli ett stopp. En pappa som jobbat hela sitt liv på mejeri såg givetvis vad som försigick bakom lassi disken så det blev inte så mycket lassi efter det. Jag skulle spela tuff och dricka. Chaffören tyckte vi drack dåligt och mamma hade fullt upp att balansera lassi muggarna i bilen utan att något skulle rinna ut över kanten. Så fort vi stannade så flög dem ut i backen i en diskret rörelse. Uppdrucket. Väl framme på Amber fort: Vad är elefanterna som vi skulle åka med upp till fortet? Istället kommer en ambulans förbi och vi tänker inte mycket mer på elefanterna. Vi går väl upp istället då. Efter en stund säger chaffören att det precis skett en mycket allvarlig olycka där en person omkommit och två skadade. Två elefanter hade börjat bråka i backen och turisterna som red på elefanterna ramlade av och blev tramp…..ja, resten kan man räkna ut själv. Vi blev helt bestörtade och sjukt osugna på allt vad fort och elefanter heter. Ingen människa ska väl behöva gå en sån tragisk död tillmötes!!! Det kunde ju förfasen varit vi som satt på dem elefanterna.  Utan stoppet för lassin på vägen vet jag inte hur det kunnat sluta. Tack kära Gud.

På hemvägen gynnade vi chaffören, han fick ta med oss till sina provisionsställen. En wholesaler juvelare sålde alla möjliga smycken. Jag fick för mig jag skulle ha en ring med en s.k Ruby star sten i (En sten som jag fick upp ögonen för i Agra men som kostade det tredubbla där) Stenen är lite speciell på så sätt att den har en liten stjärna som reflekteras hur man än vrider och vänder på den. Ruby star är en sten i rubin familjen som har en rödlila-aktig färg. Chaffören blev också glad över våra nyköpta ringar och varje gång man kommer ut från ett försäljningsställe får man så glatt svara på frågan ”How much, Madam?” .

Sent på kvällen började det hagla från ingenstans. Vi stannade på hotellet och väntade in nattåget som skulle ta oss vidare till Udaipur. Väl på stationen så var tåget bara 2h sent och vi satte oss tålmodigt och väntade på en bänk i ankomsthallen. Efterråt visade det sig att vi spenderat cirka 3 h i en vänthall för Sleepers class. Och därav svaret varför samtliga var inlindade i filtar med bara huvudet som tittade fram. Kallt var det inte just för stunden men kallt skulle det komma bli för folket i sleepers class. Vi var också lite oroliga i vilken klass vi skulle hamna i. Vi stod nämligen på Waiting-list fram till några timmar innan avgång. Vi letade oss fram till perrongen och fann våra namn stå med i en lista med de platsen vi hade blivit tilldelade. Och som tur var hade vi fått sovplatser samlade. My biggest fear under den här resan kan jag säga. Hade vi inte hamnat ihop visste jag att min mamma hade protesterat och vi hade fått avbryta det roliga. En kille i 25 årsåldern dök upp från ingenstans och visade sig väldigt involverad i oss och väntlistan vi stog med på. Han var väldigt mån om att hjälpa oss och skulle med och brottas in i tåget för att vi skulle hitta till våra platser. Ibland möts man av sån vänlighet att man inte vet vart man ska tro. Han stannade i tåget länge och otaliga gånger uppmanade vi honom att gå av tåget innan det började rulla. Fick många gånger känslan att den här killen kommer seriöst inte gå av. Vi blir inte av med honom. Han gick av tillslut och tro det eller ej. Han brast ut i gråt och står sedan utanför fönstret och vinkar. Jag säger det igen. Folket här nere berör.

Birthday in office

The merchandiser team :-))

Delhi - Jaipur - Udaipur - Delhi

Den här veckan har börjat bra och den kan få ett litet extra speciellt avslut. På fredag ska vi nämligen på indiskt bröllop hela familjen Norström, som det kan gå. Jag har länge velat gå på ett så nu kommer chansen. Igår fixade vi naglarna, min första manikyr någonsin. Idag måste vi hitta nånting att ha på oss på fredag. Inte tala om present!? På torsdag blir det besök hos frisören. Livet är inte allt för komplicerat ibland. På fredag drar vi till Jaipur (inte för bröllopet egentligen...det bara blev så). Där blir vi två dagar, sen vidare med natttåg till Udaipur. Jag kan snart kalla mig expert på området Rajasthan så mycket jag har varit där och rest. Jag lovar förse er med bilder från nattåget. Har förstått på några av er att det finns ett intresse att se ingen mindre än mamma Helene i en sån här situation. I will enjoy every second of it! Tågen i andra klass är egentligen bra här men det har jag ju inte sagt till henne. Det sociala testerna fortsätter....

Uppdate here it comes

Känner pressen! en uppdatering behövs. Tekniken funkar dåligt här i Indien. En överfull dator innebär att jag måste föra över bilderna till en liten extern hårddisk. Nu har ju den också börjat krångla och vill inte starta upp som den ska. Lugn och sansad. Har hela mitt liv på den där - dvs bilder från 2003 fram till idag. Det jag förutser kan hända FÅR INTE hända!! Om jag ska köpa en back up hårddisk det första jag gör imorgon när jag vaknar? ja.

Det är söndag och jag har precis varit inne och checkat mejlen. Kändes inte helt fel att lägga in ett autosvar "I will be on holiday leave". För ja, jag har semester med start från imorgon. Det bästa av allt. Den ska spenderas med familjen här i Indien. De är påväg ner...Nu!

Jesper är i Sverige och hämtar andan. Kulturkrocken möttes han av redan på Landvetter flygplats i terminal bussen där en medelålderkvinna just anländ från någon turistort i Turkiet vräker ur sig. "Kunde de inte se till att ha fler bussar. Det är ju så trångt så man måste stå... " Efter en timme i Sverige fick jag rapport om att det redan kokades chai på Kaninvägen. Inom 24 h var biljett till Delhi bokad igen.

Helgen har jag spenderat på egen hand. I lördags tog jag mig ett besök in till Basant Lok för att se vad det fanns där och erbjuda. Inte så mycket mer än vin och bubbel som det ska skålas med på måndag. Senare kunde jag ju inte motstå lite shopping (vad är inte bättre att göra när man är på egen hand) så det blev ett besök till Ambience mall och Diesel där det slogs till med två jeans på rean. Sushi lunch efter det. Ett stopp på en blomsterhandel och sen tillbaka till Gurgaon och mataffären Spencers där jag kämpade mig fram med kundvagnen bland alla hysteriska människor. Puh...

Idag slappe dag hemma och en lång skön frukost på balkongen. Tog mig en runda till en park här i närheten och satte mig för att läsa lite. Det dröjde inte länge innan nio barn kom fram till mig och ville prata. De dansade bollywood dans för mig och var nog de gladaste barn jag någonsin skådat. De påstod sig alla vara syskon och jag tänkte då genast..oj det var bra jobbat av den mamman. Efter ett tag dök mamman upp och närmade mig blygt. Hon slog sig ner i gräset och skällde och slog till barnen när de blev lite för uppspelta. Hon var nog i 34 års åldern och med tanke på den späda kroppen hade jag svårt att tro att den här människan fött 9 barn. Jodå, det var hennes barn allihop. Barnen lärde mig räkna på hindi och vi hade en underbar stund i gräset. Jag har sett familjen på håll flera gånger när jag gått till marknaden. De bor i ett provisoriskt tält mitt på en byggarbetsplats ihop med 4-5 andra familjer. Varje dag i veckan sliter dem med att bygga det där huset där även de äldsta barnen som är runt 12 år hjälper till. Minstingarna på 3 år har jag ibland sett gå runt nakna och leker i sandhögarna med div spik och tegel...Man slutas aldrig att förvånad. Efter att umgåtts med barnen en stund på nära håll visade de sig vara de gladaste, mest spralliga barn jag någonsin stött på. De har på nåt sätt hamnat i Gurgaon av alla ställen, vilket måste vara ett fruktansvärt ställe att bo på om man tillhör den fattigare delen av befolkningen. Fråga mig inte hur de lärt sig, men de äldsta av barnen kunde några ord och fraser på engelska. Det är ju inte mer än rätt att det är dags för mig att lära mig lite hindi, eller hur!!! Tillslut frågade de lite försynt om jag inte hade kamera med mig...photo, photo....de ville att det skulle tas kort. Jag sa ÅÅÅ nej tyvärr det har jag inte, tills en av killarna pekade på min mobiltelefon som stack upp från fickan. Jag sa, nej den kameran tar jätte dåliga bilder men en av pojkarna insisterade att det visst går att ta bilder med den för han såg att den hade en liten lins på baksidan. Smart grabb. Visst gick det och den pyttelilla skärmen var nog för att få denna grupp om nio att skratta tills dem vek sig. Till och med mamman vågade upp sig på parkbänken jämte mig och ville kolla på bilderna. Jag gillar eg inte lägga upp massa bilder på barn men den här gången kan jag bara inte låta bli.

Going south

Helgen innan Jesper beger sig hemmåt. Bäst av allt är att han snart kommer vara tillbaka igen. Den nya praktiken på IDSA innebar att han kan söka om visat på direkten. Det är vad vi hoppas på iallafall. Kanske inte ska säga för mycket ändå, man vet aldrig. 

Sitter här och hämtar andan efter ännu en jogging tur. Det har blivit riktigt varmt och skönt i Delhi, svensk sommar skulle jag säga. Det är nu det är den bästa tiden. Och Jesper är måttligt road att lämna det för slask och regn.

Det är söndag och vi har massor att fixa. En runda runt kemtvätten, inhandla lite presenter, packa ett lass till Sverige, planera lite för den kommande veckan. Tidigt imorgon bitti åker jag till Tirupur och blir borta till och med torsdag. Tirupur är en textil stad i Tamil Nadu som på senare år växt explosionsartat genom att textilföretag och fabriker etablerar sig i staden. Här i söder finns väverierna och den största delen av trikåkonfektionen sker här. Ska bli väldigt spännande att vidga vyerna lite och få se den här sidan av Indien. Antagligen totalt annorlunda.

En helt vanlig tisdag

My unhealthy, constantly sitting still life is over!

Igår tog jag tag i löpningen igen. 10 varv i vår lilla park. En vakt satt och gjorde upp en eld i ena hörnan som förpestade hela parken med grå tjock rök men det fick gå. Benen och rumpan fick jobba lika mycket för det och det känner jag prov på idag.

Idag lämnade jag jobbet lite tidigare än vanligt och det bästa med det e att det då fortfarande är ljust ute. Jag tog på mig jympa dojorna och ipoden i fickan och gav mig ut på 1h promenad. Efter det en smarrig macka, lite snacks, chai och tisdagskvällen är ju så bra den kan bli.

Måste delge er med vår syn här i morse. Hur stor är chansen att man möts av en häst i den här tappningen utanför grannens uppfart? Bröllopstider förvisso, men kom igen, tisdagsmorgon, det är ju inte riktigt klokt det här. Har jag sagt att jag utvecklar en stark kärlek till det här stället. En anledning till det är alla dessa vardagliga överraskningar. Man slutar aldrig förvånas.

Hi, God morning.