Diary from Jaipur

18 February tidig morgon vi checkar in på bästa hotellet Madhuban. Andra gången där nu och den här gången jag entrade det lilla hotellet kände jag direkt, här är mitt hem i Japiur. Dröjde inte länge innan mina föräldrar kände likadant. Personalen är för gulliga. Vi njöt i trädgården till lite mat innan vi begav oss ut på stan. Vi åkte till ett tempel, Olivia letade plåster till sina fötter. Vi åkte till något som kallades Albert Hall som vi var ute från lika snabbt från igen. Köpte blommor. Hem och fixa till oss för kvällen. Bhanu min vän kom och hämtade upp oss på hotellet och hem förbi hans hem där vi fick träffa hela hans familj. Efter det vidare i Jaipur kvällen…instörtande kommer vi på ett bröllop där ingen av oss, inte ens Bhanu visste namnen på dem som gifte sig. Där kände vi oss ändå välkomna och for genast upp på scenen för gruppkort med brudparet. Varken vi ville eller inte. Väntar fortfarande på den där bilden. Bruden kollade konstant ner i golvet och såg inte särskilt förälskad ut i sin nyblivna man. Fick senare höra att det hade pratat med varandra en gång över telefon. Totalt hade de vetat om varandra i 14 dagar. Det förklarar saken att gnistan där saknades lite. Försöker förstå det här med arrangerade äktenskap men försöker fortfarande.

Hem i natten och pappa springer halvt ute på vägen för att ta kort på kor och grisar som letat sig fram till bröllopsingången. Blir lätt påkörd av en bil bakifrån men det gick bra. Olivias omplåstrade fot var en 15 cm från att bli manglad av bildäcket ifråga men det gick också…bra.

19 February iväg med Bhanu som guide till ett Citypalats där jag nu varit tre gånger. Det har väl inte undgått er att jag numera är utsedd till svenska ambassadören av Rajastan. Detta efter flitigt resande i trakten den sista tiden. Underbar lördag, hot like never before. Iväg till ett lunchställe. Riktigt tråkigt ställe – turist javisst, men nä, kom igen my friend bättre hade vi kunnat hitta. Kanske likabra. I närheten hittade vi nämligen paradiset. En matttillverkare. Och jag slog till efter många om och men. Många mattor som slog i golvet den förmiddagen. Försäljaren avskydde jag men den ljusblå indigofärgade matten talade till mig och blev min efter lite prut och tjut.

Droppade av pappsen på hotellet och vi övriga begav oss ut i Jaipurs bazaarer i old town. Quiltar och överkast – this is the place. Elefantapplikationer på textilier är något man blir helt besatt i det första man kommer till Indien. Det mattas av lite efter ett tag för det står en upp i halsen. När man kommer till Japiur så blir man besatt igen. 4 kuddfodral till samlingen för mig den här gången och barnrummet är completed som jag brukar skoja om. Mammas uttalande i bilen påväg tillbaka till hotellet. ”Sen jag kommit till Indien, varje natt innan jag somnar, så ser jag gula elefanter flackar förbi mina ögon”.  Indien febern helt klart. Tillbaka till hotellet hittar vi pappa i en hamock. Med oss har vi en tårta som Bhanu köpte till oss som tydligen skulle vara den bästa chokladtårtan i stan. När vi öppnar kartongen har han skrivit Happy fika och vi bara dööör så gulligt. Jag vet inte hur han snappar upp allt.

På kvällen fick vi för oss att åka till de nyare kvarteren i några av stadens lounge/rooftop restauranger. Fullmånen lyste fint den kvällen och oljudet av cricket matchen på tv skärmarna överröstade det mesta.

20 February Start kl 8 var det sagt. Iväg 1 h senare. Idag sightseen på egen hand. Jaipurfixaren hade ordnat lassi på vägen så där fick det bli ett stopp. En pappa som jobbat hela sitt liv på mejeri såg givetvis vad som försigick bakom lassi disken så det blev inte så mycket lassi efter det. Jag skulle spela tuff och dricka. Chaffören tyckte vi drack dåligt och mamma hade fullt upp att balansera lassi muggarna i bilen utan att något skulle rinna ut över kanten. Så fort vi stannade så flög dem ut i backen i en diskret rörelse. Uppdrucket. Väl framme på Amber fort: Vad är elefanterna som vi skulle åka med upp till fortet? Istället kommer en ambulans förbi och vi tänker inte mycket mer på elefanterna. Vi går väl upp istället då. Efter en stund säger chaffören att det precis skett en mycket allvarlig olycka där en person omkommit och två skadade. Två elefanter hade börjat bråka i backen och turisterna som red på elefanterna ramlade av och blev tramp…..ja, resten kan man räkna ut själv. Vi blev helt bestörtade och sjukt osugna på allt vad fort och elefanter heter. Ingen människa ska väl behöva gå en sån tragisk död tillmötes!!! Det kunde ju förfasen varit vi som satt på dem elefanterna.  Utan stoppet för lassin på vägen vet jag inte hur det kunnat sluta. Tack kära Gud.

På hemvägen gynnade vi chaffören, han fick ta med oss till sina provisionsställen. En wholesaler juvelare sålde alla möjliga smycken. Jag fick för mig jag skulle ha en ring med en s.k Ruby star sten i (En sten som jag fick upp ögonen för i Agra men som kostade det tredubbla där) Stenen är lite speciell på så sätt att den har en liten stjärna som reflekteras hur man än vrider och vänder på den. Ruby star är en sten i rubin familjen som har en rödlila-aktig färg. Chaffören blev också glad över våra nyköpta ringar och varje gång man kommer ut från ett försäljningsställe får man så glatt svara på frågan ”How much, Madam?” .

Sent på kvällen började det hagla från ingenstans. Vi stannade på hotellet och väntade in nattåget som skulle ta oss vidare till Udaipur. Väl på stationen så var tåget bara 2h sent och vi satte oss tålmodigt och väntade på en bänk i ankomsthallen. Efterråt visade det sig att vi spenderat cirka 3 h i en vänthall för Sleepers class. Och därav svaret varför samtliga var inlindade i filtar med bara huvudet som tittade fram. Kallt var det inte just för stunden men kallt skulle det komma bli för folket i sleepers class. Vi var också lite oroliga i vilken klass vi skulle hamna i. Vi stod nämligen på Waiting-list fram till några timmar innan avgång. Vi letade oss fram till perrongen och fann våra namn stå med i en lista med de platsen vi hade blivit tilldelade. Och som tur var hade vi fått sovplatser samlade. My biggest fear under den här resan kan jag säga. Hade vi inte hamnat ihop visste jag att min mamma hade protesterat och vi hade fått avbryta det roliga. En kille i 25 årsåldern dök upp från ingenstans och visade sig väldigt involverad i oss och väntlistan vi stog med på. Han var väldigt mån om att hjälpa oss och skulle med och brottas in i tåget för att vi skulle hitta till våra platser. Ibland möts man av sån vänlighet att man inte vet vart man ska tro. Han stannade i tåget länge och otaliga gånger uppmanade vi honom att gå av tåget innan det började rulla. Fick många gånger känslan att den här killen kommer seriöst inte gå av. Vi blir inte av med honom. Han gick av tillslut och tro det eller ej. Han brast ut i gråt och står sedan utanför fönstret och vinkar. Jag säger det igen. Folket här nere berör.