Forreigner på olika premisser

Bästa Caran, min chafför, rättare sagt jobbets, har idag tagit med mig på en utflykt jag sent kommer glömma. Registration office s.k FRRO. In till Delhi på morgonen, ställer mig i kö 1, passerar, anländer till kö 2, står där i 1,5 timme, kommer fram till disken. No no no, you have to go to Gurgaon FRRO to register. Okej, köper det efter 4 h väntan. Tålamodet going strong. Åker till Gurgaon 3 mil, kommer fram till en byggnad, blir avdroppad av chaffören som insisterar att hänga med in. Förstår inte riktigt varför, går därför före och kliver in i entrén som ensam vit tjej med handväska och datorbag runt axeln. Och varför i hela friden släpar jag med mig den här datorväskan var det första som slog mig??? Ryggade tillbaka lite lätt sådär när typ 200 bruna ögon stirrade sådär intensivt som indier kan. Tiggare dök upp från ingenstans och jag kände mig o-b-e-k-v-ä-m. Caran, var är du? Byggnaden i fråga var en slags statlig institution som inrymde polis och andra del-institutioner. Helt ofattbart vilket standard det var på stället. Givetvis hamnade jag i avdelningen "nyankomna flyktingar" och andra inflyttade från andra delstater och det förstod ju inte jag med inte en endaste skylt på engelska. Mycket troligt var jag den första vita människa som dessa människor hade sett. De allra flesta var av Afghansk nationalitet, det var till och med upprättat speciella köer för just Afghanistans only. Indien och Afghanistan har nämligen goda relationer, och Indien ger stora bistånd till det drabbade krigslandet. Därigenom ett stort mottagarland av flyktingar. Situationen i det där rummet berörde mig djupt. Jag kan säga att jag kände mig lättad när Caran dök upp och kunde visa mig till rätt avdelning. Att passera den här byggnaden var min värsta upplevelse här hittills. Fattigdomen var så slående och byggnaden i sig var ett sånt riktigt spökhus, helt förfallet, med vild hundar och mörka korridorer. Strömmen gick av och på stup i kvarten. Tyvärr var det inte sista gången jag var där. Min ansökan gick inte igenom, så på tisdag blir det ett nytt försök. Underbara Caran frågade sen om jag ville köpa med mig lunch till kontoret. Jag är fotfarande totalt lost i den här stan så jag frågade vad som låg i närheten. Eftersom jag ätit indiskt sen jag kom hit, kändes det som en bra idé att åka till Mc Donalds. Jag förstod vinken att det var något som Caran själv var sugen på. Det kändes lite chockerande att plötsligt byta värld tvärt och ränna in på ett köpcentrum som andades lyx och flärd. Jag köpte med en burgare till Caran och han kunde inte hejda sig utan högg in direkt när jag kom tillbaka till bilen i källarparkeringen. Det vara bara att själv plocka upp sin mat på en servett i knät och där satt jag och Caran, i en vattenfylld källarparkering och pratade och hade riktigt trevligt. Det är de små stunderna som gör det.